Torsdag 7/2 2008

Klassisk ödmjukhet.

En dag som denna drar jag mig till minnes en sak jag sa till gode vännen PG nån gång för sisådär ett år sedan. Nyanländ som man var i eviga-semester-aktiga Blekinge ville man ju ha någonting att göra förutom att jobba.

- Skulle vara kul å lära sig spela gitarr. Tänk å kunna köra Ugglas "Na-na-na"-låt på fester. Tufft, ansåg PJ.

En god idé som bollades med den långe kloke skäggbiffen från High-summerhouse, PG.

- Hahaha, replikerade den jäveln på PJ:s seriösa, väldigt vuxna, tanke.

Kul. Snacka om sågning jäms med fotknölarna. Men men. Lunds jesus kanske hade rätt. Vissa ska inte ta ett instrument i sin hand - kan leda till att folkhälsotillståndet kraftigt försämras.

Har tagit ett år att komma över dina ord PG. Din misstro på PJ som gitarrplinkare. Det tog hårt i själen, PJ:s musikaliska själ... (satir, som ni kanske förstår)

Hursomhellst. Där har ni bakgrunden till dagens rubrik. Det handlar om musik, gitarr och ödmjukhet.

Snackar om en herre jag inte hade aning om ens fanns så sent som igårkväll. Men efter dagens möte och ihopsvängda dagsverke, vet jag definitivt vem det är.

En världsstjärna. En av världens främsta gitarrlirare. Verksam i Japan, Italy, England å många fler länder. Född i Växjö å uppvuxen i grannlänet Calmare.

Göran Söllscher hette han. Säger dig inget va? Lyssna å njut på hans samarbete med Kammarorkestern. Reflektera sedan över killens ödmjukhet. Grymt skön! Gick runt å plinkade på sin gura i klassiska beiga chinos och en inte alltför ny pull-over. Dominerade fullständigt med sin tolkning av Beatlesklassiker.

Är ingen stor beundrare av denna typen av musik egentligen. Men efter dagens knäck är jag av ändrad åsikt. Mycket behagligt. Mäktigt helt enkelt!

Nu tidig sömn - uret ringer 0415. Tidigt!

Bloggen, adieu!